Slow down
Sakta sakta börjar jag kunna sänka livstempot. Jag försöker att sänka ribban och laga enklare mat, inte göra det till en sport att jag ska hinna så många grejer på kortast möjliga tid.
Igår när vi firade minstingens 2-års dag köpte jag både tårta och kakor på konditori. Jämfört med hans dop för snart två år sedan då jag tillsammans med en kompis bakade allt. Jag satt ner och pratade med familj och vänner och var faktiskt DÄR. Jag har under lång tid inte varit riktigt närvarande psykiskt på våra kalas utan bara stressat på för att allt ska bli perfekt. För att sedan känna skuldkänslor och ångest över att jag inte varit närvarande.
Mitt nya motto är mer närvaro och mindre perfektion!
